Intensiv vecka :)

Hej Hej,

Det är jag igen :)

Sitter på Friskis och jobbar, har bytt till mig ett sent pass, annars så har jag tisdagar. Önskar verkligen jag kunde ta tag i det där med träningen, känner att jag behöver de. Jag gör ju så mkt annat, med allt vad det innebär och träningen bör verkligen kickas igång. Men det är svårt, jag är inte motiverad just nu heller och vet inte heller vart jag ska få den ifrån. Men nu är det sommar snart och jag hade önskat att jag var snygg och smärt iår, men där gick jag bet. Det kommer väl när det kommer, men jag försöker att inte äta så mycket kolhydrater utan köra mer typ kött, sallad och någon sås och det har faktiskt gått bra ska jag säga.

Idag har jag varit och klippt mig, vilket var skönt för nu hade jag en mycket konstig frisyr. Mitt hår växer ju verkligen som ogräs, så om ca 1 månad är jag i stolen igen.

Nästa vecka är det verkligen fullt upp. Träffa kompisar, möten, fester, gladiatorerna, men det ska bli riktigt kul. Tisdag är det fest med oss publikvärdar från hockeyn, det ska bli kul, sen onsdagen ska jag träffa Mia och hennes söner(hoppas man är pigg då), torsdag är det dags för första inspelningen av "gladiatorerna", det ska bli riktigt skoj. Sen har jag bokat upp några andra dagar som jag ska dit och jobba.
På fredag nästa vecka är det dags för jobbets årliga sommarfest och denna gången ska vi vara på "Pitchers", vilket jag tycker är jättekul, eftersom jag typ bor där på lördagar, kul att få vara på sitt stamställe. Hoppas det blir en rólig fest, det är redan nu en hel del som ska komma.

Så veckan är intensiv och härlig. Sen fyller jag ju år snart oxå, det ska också bli kul. Hoppas på att bli riktigt firad av mina vänner.

Puss och Kram
Jossan

Länge länge sen

Oj, nu var det verkligen jätte länge sen som jag skrev, vet inte om någon har saknat mig. Sen har jag väl inte haft så mycket att berätta heller, som jag velat dela med mig. Senast jag skrev har väl en del hänt, tyvärr inget egentligen inget som gjort att jag själv blivit lycklig eller mått bra. Som Ni vet så längtar jag ju verkligen efter att träffa den rätte och få bli mamma, det sticker jag inte under stolen med. Men ju längre tiden går desto mer tror jag att det inte kommer att ske. Många av mina kompisar skaffar barn, eller fler barn och det svider en hel del, även om man gläds med dom så önskar man ju hela tiden att det var jag själv som skulle få uppleva detta. Men jag har inte gett upp hoppet om att han finns där ute och jag en dag kommer att få det liv jag önskar. Jag har ju också varit ärlig mot en person jag har så otroligt mycket känslor för i flera års tid, men kände nu att vi kan inte hålla på så här längre, jag har inte tid, antingen så går vi vidare tillsammans eller var för sig. Tyvärr så blir det var för sig, jag begärde inget direkt svar ifrån honom utan mer att ville han fortsätta tillsammans med mig så skulle han höra av sig och det har han inte gjort och även om jag visste att det skulle bli så här så gör det så fruktansvärt ont. Vi kommer nämligen att ses igen för att ingår på ett sätt i min vänskapskrets utan att avslöja vem han är. Jag hade en förhoppning om oss, att han typ hade ändrat sig denna gången mot hur det var sist men tyvärr så hade jag fel och jag har inte tid för att hålla på att "leka" utan jag vill ha det äkta. Jag blir ju inte yngre, men det var ett svårt beslut att ta men är väl ändå stolt över mig själv att jag gjort som gjort. Jag älskar honom men jag kan heller inte tvinga honom att älska eller tycka om mig så nu är det bara att gå vidare även om det är svårt och tårarna kommer några gånger om dagen. Är kvar på jobbet och nu har jag blivit teamleader där jag ska vara ledare över 4 personer, det är egentligen inte så mycket mer än det jag gör idag utan det jag ska göra är att ha koll på budget, jobba mot de mål som är uppsatta för just våra grupp, svara på frågor om det är något de andra undrar över. Men det ska bli riktigt roligt faktiskt. Midsommar snart också, blir att åka till västkusten igen, nästan samma personer som förut. En person som inte ska med känner jag mig så sviken utav, han har träffat en tjej(vilket är jättekul) men han har liksom stängt dörren till sina vänner, man ringer och messar och han hör aldrig av sig och jag blir faktiskt väldigt ledsen över hans beteende, innan han träffade denna tjej så hade han, jag och en annan tjejkompis mysiga och trevliga filmkvällar och nu är det som om vi är vatten värd. Det som gör mig arg också det är ju att han aldrig svarar när man ringer, har man inte möjlighet så kan man skicka ett mess och bara skriva att jag kan höra av mig sen. Det är inte roligt och saken är ju den att orkar man vara kvar som vän, när man inte får någon chans att träffa honom eller henne för den delen. Fortsätter det så här så ska jag tala om för honom att jag känner mig fruktansvärt sviken av honom och är ledsen och sårad över det. För jag saknar honom som vän. Nu ska jag äta popcorn och se på "Alcatraz". Puss/Jossan