Men är det verkligen så, är ensam stark?
Jag kan känna mig så fruktansvärt ensam trots att jag har min familj och mina vänner så nära mig! Det är tyst i lägenheten när man kommer hem, man har ingen man kan prata med heller för delen, kanske därför telefonen går så varm som den gör.
Nästan alla mina kompisar(tjejkompisar) har förhållanden eller dejtar någon och jag frågar mig fortfarande när är det min tur? Går jag och väntar på det där som aldrig kommer att hända? Hur släpper man sånt och går vidare? Det gör ont när man hör något positivt om någon vän men samtidigt så gläds man ju åt det oxå men man tänker ju samtidigt också när är det min tur? När får jag känna den där känslan i magen?
Tankarna är många och är jobbiga, psykiskt sett men man försöker väl göra saker så man inte behöver tänka på det så mycket.
Snart är det semester och det ska bli så skönt, den är mycket välkomnande ska jag säga. 4 underbara veckor, 1:a veckan bär det av till Skåne, det ska bli mycket trevligt.
Puss och Kram
Jossan
