Saknad!

Orkar inte med så mycket längre känner jag. Inget är roligt, allt man gör blir bara fel och jag vet inte riktigt varför.

Saknar min bästa vän i Västerås så himla mycket att det gör ont, vi ringer oftast alltid om varann och sen fick hon barn i juli så vi hörs inte lika mycket. Jag förstår verkligen att hon inte har lika mycket tid och jag önskar att hon bodde närmare eller att jag hade bil så jag bara kunde åka en helg och hälsa på henne, för hon är den som förstår mig, som jag kan gråta ut hos när livet känns jobbigt. Men snart ses vi iofs, det är snart dop och det ska bli så mysigt, jag har ju blivit gudmor till det lilla livet.

Jag vet att jag grubblar mycket på livet, på framtiden. Förstår väl egentligen inte varför jag gör de, men det kanske är för att när man tar det där steget att "våga" så blir det bara fel och man tar flera steg tillbaka och det tar ett tag innan man kan ta det där steget framåt igen.

Killen jag skrev om här för ett tag sedan är så snygg att jag får ont i ansiktet av att titta på honom, men sen så tänker jag, varför skulle han vilja ha lilla mig. Självförtroendet är som Ni märker inte på topp och har väl nästan aldrig varit det heller för den delen.

Jag vill bara vara lycklig och veta att jag duger!

Kramar